Yrkesverksamma konstnärer

INTERTIDAL

Landskap från Orkneyöarna

(2025)

Bilder från tidvattenzonen, det landskap som ligger mellan hög- och lågvattenstånd och förändras över dygnet och utifrån månens faser. 

”Tidvattenzonen är ett gränsland mellan människans värld på land och undervattensvärlden där vi inte hör hemma. Här lever mängder med arter av både växter och djur som bor i båda världarna, som både kryper omkring i starkt solljus och skarpa ljud, och som låter sig gungas i grönskimrande dyningar där både ljud, ljus och rörelser dämpas av vattnet. Som skillnaden mellan natt och dag, ljus och mörker, för oss. När ebben tar över landskapet blir det naket och brutalt, den vajande tången lägger sig ner och havsbottnens former visar sig. För en människa är det ett besök i något som är vårt och ändå inte.

Ända sedan jag växte upp har jag befunnit mig samtidigt i olika världar, med skilda tanke- och värderingssystem. Jag tror att det är därför jag trivs så bra i gränsland, där finns en öppenhet för det okända och en förmåga att förstå världen på olika sätt. Tidvattenzonen är en sådan plats, och Orkneyöarna har haft en stor betydelse för mitt konstnärskap. Med sin blandning av skotsk och skandinavisk kultur, och sina många spår efter en avancerad neolitisk civilisation som aldrig kommer att kunna förstås i sin helhet, är det en skärningspunkt i tid och rum där jag känner mig hemma.”

Jag arbetar med video, ljud, fotografi och installation, ofta med utgångspunkt i vardagslivet, tekniken eller kroppens relation till sin omgivning.

Med en bakgrund inom medie- och kommunikationsvetenskap har jag ett starkt intresse för språk, perception och hur information rör sig – eller störs – genom olika kanaler.

Mitt fokus ligger på mellanrummen: där det digitala möter det fysiska, där tydliga signaler löses upp i brus, där det vi förstår glider över i något mer diffust.

Med uppmärksamhet och teknisk nyfikenhet låter jag små, ofta förbisedda detaljer träda fram och få betydelse – och utforskar vad som händer när vi stannar upp och verkligen lyssnar.

I Linnés konstnärliga arbete har sin utgångspunkt i specifika platser och deras sociala, politiska och historiska sammanhang. Genom research samlar han texter, slogans, intervjuer, rapporter och statistik som sammanförs med ett fotografiskt och visuellt material.

Verken tar ofta formen av skulpturala skyltar och installationer där text och bild möts. Boende, bostadspolitik och föreställningar om hemmet är återkommande teman i hans konstnärliga praktik.

Jag fascineras av färgen i sig. Jag använder den inte för att skapa illusioner, utan för att undersöka materialets möjligheter. Jag arbetar främst med färg och duk, men även med andra material, och söker spänningen mellan ett introvert arbetssätt och ett extrovert uttryck.

Det har lett mig till ett intresse för upprepningen. Att göra samma sak om och om igen skapar en särskild sorts energi, där många små delar fogas samman och till slut bildar en helhet.

Cairones arbete kretsar kring femininitet, beröring och känslor, och objekten befinner sig mellan det färdiga och det ofärdiga, mellan skönhet och fulhet, renhet och orenhet, där materialen pressas mot nya gränser. Formspråket är medvetet överlastat med romantiska men hårt framställda gester, med syfte att vara både direkt och intimt i mötet med betraktaren.

Vårt konstnärliga arbete utgår från den analoga fotografins historiska förutsättningar, materialitet och fenomen. Genom fotografi och rörlig bild undersöker vi hur repetitiva fotografiska processer kan användas för att skapa nya visuella och narrativa sammanhang.

Vi arbetar projektbaserat och utvecklar associativa berättelser genom stillbilder och videoessäer. Den analoga fotografins material och tekniker är centrala i vår praktik, där vi intresserar oss för relationen mellan bild, process och de spår som fotografiska metoder lämnar efter sig.

Ingrid Gustafsson (f. 1988) bor och arbetar i Stockholm. Hon har en masterexamen i konst från Konstfack i Stockholm. Hennes senaste separatutställning My childish heart visades på Konstfrämjandet Karlstad 2022. De senaste åren har hon deltagit i vandringsutställningarna Textile from every angle och Art now, som arrangeras av Folkets Hus och Parker. Duoutställningen What we lost/BFF tillsammans med Hållams Linnea Henriksson visades på Steneby Konsthall mellan mars och april 2024. Gustafsson har tilldelats stipendier från bland annat Helge Ax:son Johnsons stiftelse, AAA-stiftelsen och Eric Ericssons stiftelse.

Mitt konstnärliga arbete har sin utgångspunkt i måleri och skulptur, med ett särskilt intresse för materialens egenskaper och hur de förhåller sig till varandra. Jag undersöker möten mellan olika material, handens närvaro och de avtryck som uppstår i relation till en plats.

Med en bakgrund i färgstarkt abstrakt måleri har mitt arbete under senare år utvecklats mot skulpturala objekt och installationer.

Jan Matsson är en svensk bildkonstnär utbildad vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm (2010–2015), där han tog sin kandidat- och masterexamen i fri konst.

Hans konstnärliga praktik omfattar måleri, skulptur, installation, fotografi och digital konst. Med improvisation, koncentration och närvaro som utgångspunkter undersöker han relationen mellan konstverk, rum och plats. Han har bland annat arbetat med det konstnärliga utvecklingsprojektet Platsspecificitet och platsens upplösning.

Matsson har haft separatutställningar och deltagit i grupputställningar på bland annat Österängens konsthall, Virserums konsthall, Göteborgs domkyrka, Galleri Majnabbe och Kummelholmen.

Han har tilldelats flera stipendier, däribland ett ettårigt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden, Iaspis assistentstipendium samt stöd från Kungliga Konstakademien, Kungl. Konsthögskolan och Helge Ax:son Johnsons stiftelse. Han har även bedrivit konstnärlig projektverksamhet med stöd från Kulturrådet.

Jag arbetar med serier och låter bildens inre värld sakta vecklas ut över mina pappersark. Det tar lång tid att sammanställa en serie, oftast åratal. Men Dom lyckliga-teckningarna tog mig med storm under några dagar i slutet av sommaren. Mina vanliga metoder och sätt att arbeta sköts åt sidan och jag fick i stället följa med i en rörelse av rus och vibrationer. Jag vill bara förtydliga: jag själv var inte så lycklig under denna tid, jag var faktiskt ganska miserabel men teckningarna, de var lyckliga från arla morgonstund till kvällen kom och sänkte sitt mörker över dem. De hängde i rader i mitt lilla sovrum i Malmö och det blev en stor kakafoni av 40 högljudda teckningar. Mitt vanliga tillvägagångssätt att teckna av ett objekt (en rengöringsflaska, ett ostron eller en adventsljusstake) gick inte alls att använda för denna serie. De är tecknade ur tre olika platser i mina minnen och har inga fysiska förlagor. Minnena av bilder från tidig modernism, 60-talsarkitektur och 90-talets barnkanal Nickelodeon. Dessa tre punkter har sammanflätas och vecklats ut till att bli serien Dom lyckliga. En serie som förändrat min arbetsmetod och syn på lycka.

Jenny Källs konstnärliga praktik tar sin utgångspunkt i platser, material och de relationer som uppstår mellan människor, föremål och omgivningar. Genom skulptur, installation, text och platsspecifika undersökningar utforskar hon hur vi orienterar oss i världen och hur våra föreställningar om tid, rum och materia formas.

I hennes arbete återkommer frågor om markens historia, naturens förändringsprocesser och människans försök att mäta, förstå och organisera sin omgivning. Vardagliga föremål, naturmaterial och spår av mänsklig aktivitet blir utgångspunkter för undersökningar av hur platser förändras, används och tillskrivs betydelse.

Käll arbetar ofta genom observationer, insamling av material och möten med människor på specifika platser. I det konstnärliga samarbetet Markakt, tillsammans med Sara Söderberg, undersöker hon marken som bärare av erfarenheter och som utgångspunkt för gemensamt konstnärligt utforskande.

Hennes verk rör sig mellan det konkreta och det föreställda, där materialens egenskaper, kroppens orientering och platsers berättelser öppnar för nya sätt att betrakta vår omgivning.

Sedan fem år tillbaka har jag arbetat i serier med teckning, sömnad och papper. Arbetena växer fram organiskt genom kartläggningar och långsamma, repetitiva moment. Jag är nyfiken på det temporära och utforskande. Många verk är pågående över tid, förgrenar sig och ändrar form. Jag bygger arkiv över sånt som inte har blivit formulerat ännu. Det finns vissa likheter med arkeologens metod där materialet blir själva bäraren av berättelsen. Mitt driv ligger i att undersöka vad t.ex. de lumphaltiga pappret jämfört med det tunna frasiga berättar, vad som uppstår när pappret möter leran eller den starka tråden skär genom tunt papper. Mycket av tiden bearbetar jag papper med färg och tråd, klipper, river, formar och gör hål. Arbetet är omedelbart och görs utan skisser, med fokus på hur materialen samspelar och skapar mening. Inspiration kommer ofta från geologiska fenomen och avlägsna platser som havsbottnar, öar och glaciärer men även av småskaliga och komplexa miljöer, som frökapslar eller människans inre organ. Komponenterna bildar berättelser och större sammanhang. Tid, omsorg och upprepning är nyckelord och spelar en central roll i min praktik. Att sitta länge med samma linjer, stygn och rytm är viktig del av uttrycket. Det blir en stark kontrast till det effektiva och automatiserade som ofta prioriteras i ens vardag. Det blir en tyst motståndshandling i en samtid där allt går snabbt, och som meditativ praktik där det absolut viktigaste i stunden blir den där linjen eller spända tråden. Jag tänker på alla de, främst kvinnor som arbetat långsamt med händerna, som med omsorg låtit skapande bli en form av motstånd och mening. Relationen till materialet och handens arbete är ett sätt att möta oron som finns i mig och den jag upplever i världen. Jag dras till spelet mellan ordning och upplösning och tror att många relaterar till behovet av att skapa mening och förståelse för det som pågår runt en. Ur oreda och fragment växer system fram, en skenbart ordnad kartläggning.

När det blivit mörkt går jag ut med kamera och stativ i skogen där jag bor. Jag går omkring med pannlampa och tittar, letar, efter en plats som passar det fotografi jag tänkt mig. I det djup som kompositionen behöver ska jag gå omkring och göra en teckning av ljus med en hemmagjord ljuspenna, en ca 40 cm rundstav med en ljusdiod i ena änden. Detta sker genom en lång slutartid och en mörk omgivning som registrerar ljusdiodens rörelser som spår i luften. När kameran är riggad och slutaren öppen börjar jag famla omkring i mörkret och krafsa fram streck som ett sätt att lära känna platsen. Ofta har jag en grundidé som får sin form bestämd av platsen. I en stipendieansökan beskrev jag det som "en koreografi dikterad av platsen förutsättningar", det tycker jag fortfarande är en bra, om än något pretentiös beskrivning. Detta är en gimmick, kan man tänka. Jag försöker göra den här processen min egen, för den öppnar upp för ett annat sätt att teckna. Bilderna ska transcendera tekniken.

Josefina Malmegård är född 1989 och arbetar med video, fotografi och installation. Hon är utbildad vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm (BFA och MFA), har en bakgrund inom spelfilm från European Film College i Danmark och har studerat filmteori. I sitt konstnärskap behandlar hon teman som identitet(er) och att bli ett jag, och undersöker villkoren för att betrakta och att bli betraktad. Hennes verk öppnar glapp där vi inte visste att de fanns, ställer frågor till betraktaren och tänjer gränserna för en accepterad verklighet. Hon har bland annat ställt ut på Konstfrämjandet i Värmland, ID:I Galleri, Gävle Art Centre, CANDYLAND och ISSP Gallery i Riga, och medverkar i grupputställningen The Ring Beyond The Mat på Konsthall 16, National Sports Museum.

Linn Sjöstedt är keramiker och verksam i Stockholm, med ateljé i den historiska porslinsfabriken i Gustavsberg. Hon är utbildad vid Konstfack, där hon tagit kandidatexamen i keramik och glas, och förenar hantverk med en kritisk blick på samtidens normer. Hennes arbeten är lekfulla och färgstarka och utgår ofta från vardagsföremål, med teman som konsumtionskultur och prestationspress. Verk som Crisp and Clean in a Dirty World rymmer både humor och skarpa iakttagelser. Sjöstedt har ställt ut bland annat på Vårsalongen på Liljevalchs och på Galleri Duerr. 2023 tilldelades hon priset Swedish Craft Prize.

Anna Kinbom och Linnea Carlsson Bay arbetar i gränslandet mellan musik, performance, film och samtidskonst. Deras gemensamma praktik utgår från musikaliska och performativa uttryck, där ljud, berättande och interaktion används för att undersöka relationen mellan individen och omvärlden.

I deras konstnärskap finns ett intresse för lekfullhet, mystik och alternativa verkligheter. Genom musik och sceniska uttryck skapar de situationer där det vardagliga kan förskjutas och anta nya betydelser.

Båda konstnärerna har en bakgrund inom bildkonst och arbetar med associativa metoder, där olika uttryck och perspektiv kan mötas. I deras respektive praktiker återkommer frågor om identitet, sociala strukturer, samtidens föreställningar och gränsen mellan fiktion och verklighet.

Jag arbetar med skulpturala installationer där rörliga bilder projiceras på geometriska former. Verken förenar animation, film och skulptur och undersöker relationen mellan minne, tid, mytologi och kvinnlig erfarenhet.

Min konstnärliga praktik utgår från en undersökande och fiktiv metod där jag intar rollen som detektiv och äventyrare. Genom ett alter ego söker jag efter bortglömda berättelser, kvinnliga hemligheter och spår av feministisk aktivism, med särskilt intresse för kvinnliga konstnärer i Sydamerika.

De projicerade animationerna fungerar som anteckningsböcker där fragment av historia, minnen och föreställningar sammanförs. Jag är inte nödvändigtvis intresserad av att finna en objektiv sanning. Sökandet fungerar snarare som en metod för att utveckla ett surrealistiskt bildspråk.

Skulpturerna har ett rått, minimalistiskt uttryck med enkla geometriska former och betongliknande ytor. De refererar till både historiska, sakrala rum och samtida minimalism.

Mafune Gonjo arbetar med skulptur och installationer där glas, ljus och skugga samspelar. Genom långsamma och repetitiva arbetsprocesser omvandlar hon enkla, vardagliga material till sköra och transparenta strukturer som förändras beroende på ljusets riktning och rummets förutsättningar.

Ett återkommande tema i hennes konstnärskap är förvandling. Genom att arbeta med krossat och återvunnet glas undersöker hon hur material som förlorat sin ursprungliga funktion kan få en ny form och betydelse. Arbetet har också en personlig dimension, där processen att återuppbygga något av trasiga delar speglar erfarenheter av förändring och att skapa sig en tillvaro i ett nytt land.

Gonjo intresserar sig särskilt för gränsen mellan det synliga och det osynliga. Hennes transparenta skulpturer kastar skuggor som blir en förlängning av själva verket och skapar ett växelspel mellan material, ljus och omgivande arkitektur.

Genom dessa möten vill hon skapa rum för stillhet och eftertanke, där betraktaren får möjlighet att uppleva ljus inte enbart som ett visuellt fenomen, utan också som något kroppsligt och känslomässigt.

Martin Ålund är född i Skellefteå, uppvuxen i Umeå och verksam i Stockholm. Måleriet utgör kärnan i hans konstnärskap, som också omfattar ljud, performance, text och samarbetsprojekt. Han har ställt ut i Sverige och utomlands, och hans verk finns i offentliga, privata och museala samlingar, bland andra Europeiska investeringsbanken i Luxemburg, Bonniers konstsamling och Norrköpings konstmuseum. Han har tilldelats stipendium från Maria Bonnier Dahlins stiftelse och representeras av Galleri Flach i Stockholm. Vid sidan av det egna konstnärskapet arbetar Ålund som curator och rådgivare inom offentlig konst, bland annat på uppdrag av Statens konstråd. Han är ordförande i Svenska Konstnärernas Förening, SKF/Konstnärshuset.

Mira Eklund arbetar i gränslandet mellan ljudkonst, musik, skulptur, installation och performance. Genom ljud, teknik, vetenskap och personliga erfarenheter undersöker hon hur vi uppfattar och förhåller oss till verkligheten.

Hennes konstnärliga praktik kretsar kring perception, minne, tid och rum, med ett särskilt intresse för ljudets förmåga att påverka vår upplevelse av omgivningen. Hon utforskar även artificiell intelligens, virtuella objekt, kommunikation och sambanden mellan musik, minne och verklighet.

Eklund skapar ofta rumsliga och interaktiva verk där ljud, deltagare och omgivning samverkar. Genom att iscensätta semifiktiva situationer undersöker hon hur upplevelser och sociala möten kan förändra vår förståelse av det som är verkligt.

Ett återkommande begrepp i hennes arbete är hypernu, ett tillstånd där betraktarens närvaro och interaktion med verket skapar en förhöjd upplevelse av nuet. Genom dessa processer undersöker hon hur minnen, identitet och sinnesintryck formar vår uppfattning om världen.

Narek Aghajanyan (f. 1980) är utbildad vid Yerevans statliga konstakademi (BFA, MFA). Han representeras bland annat av San Lazzaro degli Armeni i Venedig och har haft flera separatutställningar och deltagit i grupputställningar runt om i Sverige, bland annat på Liljevalchs. Hans senaste separatutställning visades på Cornelia Sojdelius i Stockholm. Hans måleri utgår från olika slags hem och intima miljöer.

Nils Gunnars arbetar med digital animation, film och collage där analoga och digitala tekniker möts. Genom att kombinera handritade, inskannade motiv med digitalt skapade former bygger han upp abstrakta bildvärldar som rör sig mellan harmoni och disharmoni.

Han intresserar sig för hur färg, form, mönster och rörelse kan påverka betraktarens sinnesstämning. Hans verk har ofta en meditativ och hypnotisk karaktär, men innehåller samtidigt störande element som bryter harmonin och skapar en känsla av obehag.

Utgångspunkten är ofta vardagliga situationer och relationen mellan människor och deras omgivning. Genom att bryta ned dessa till abstrakta visuella uttryck skapar Gunnars utrymme för betraktarens egna associationer och berättelser, snarare än att förmedla ett färdigt budskap.

Jag arbetar främst med skulptur och utgår från traditionella metoder som jag vidareutvecklar med hjälp av nyare tekniker och material, såsom CNC-bearbetning och 3D-printing.

Ofta börjar processen i lera för att sedan utvecklas genom undersökningar av material, plats och sociala sammanhang. Under arbetets gång uppstår nya möjligheter som jag bearbetar och använder för att skapa något nytt.

Jag strävar efter att fånga ett uttryck som sträcker sig bortom själva formen.

Peter Larsson bor och arbetar i Stockholm. Han är utbildad vid Kungl. Konsthögskolan (MFA) och Högskolan på Gotland, och har visat sitt arbete på bland annat Växjö konsthall och Gotlands konstmuseum. Framför allt experimenterar han med animation i stop motion, en handfast process där materialet blir medskapare och gestaltar intensivt formulerade situationer, känslor och tillstånd. Filmspråket är surrealistiskt och hämtar referenser från skräckfilm, folksagor och abstrakt måleri. Hans filmer har visats på internationella filmfestivaler som Berlinale, Palm Springs och Melbourne International Film Festival, han har tilldelats priset för bästa nordiska kortfilm på Nordisk Panorama, och 2026 mottog han Konstnärsnämndens Mai Zetterling-stipendium. Vid sidan av filmen arbetar han med teckning, collage och måleri, och sprider sitt arbete genom grafik och egenutgivna konstnärsböcker. Bakgrunden i punk- och undergroundscenen märks i serigrafierna och fanzinen. Uttrycket är naivt och frenetiskt, och i högt tempo undersöker han sociala mönster och utanförskap. I collagen arbetar han med avlånga pappersremsor framställda i en dokumentförstörare, som under en meditativ process fogas samman till landskap av splittrade och brutna färgmönster; några av collagen är mer figurativa, med abstrakta figurer i frusna, upprepade rörelser som bildrutorna i en filmremsa eller genomskärningen av ett bostadshus. Han driver också det experimentella kassettbolaget Hockey Rawk tillsammans med andra och är medlem i bandet Facenag.

Rebecca Digby arbetar med performance och lekfulla, ofta storskaliga videoinstallationer där musik, humor och surrealism spelar en central roll. Hon betraktar sina verk som aktiva aktörer i sin omgivning, med förmåga att påverka både sociala relationer och människors rörelsemönster. Med utgångspunkt i socialpsykologi och animistiskt tänkande undersöker hon hur relationer mellan människor, objekt och bilder kan förstås genom konst.

Ett återkommande tema är förhållandet mellan den fysiska och den digitala världen. Genom performance, rörlig bild och musik utforskar Digby hur digitala identiteter, bilder och miljöer påverkar vår uppfattning om verkligheten.

I verk som Nature Clip Object Concert och Flat Animal Problem undersöker hon hur djur, naturbilder och digitala representationer får egna roller i människors föreställningsvärld. Genom att kombinera vardagliga digitala fenomen med absurda och performativa inslag skapar hon verk som rör sig mellan humor, fascination och existentiella frågor.

Sara Ekholm Eriksson arbetar med skulptur, installation, video och offentlig konst. Genom material som sten, glas, vatten och ljus undersöker hon hur material formar vår förståelse av landskap och tid.

Hennes verk växer fram ur långsiktig platsspecifik research, ofta i samarbete med forskare och ekologer. I mötet mellan vetenskaplig undersökning och mytologi utforskar hon hur olika sätt att förstå världen lagras i material och platser.

Ekholm Eriksson arbetar i både utställningsrum och offentliga miljöer och ser skulpturen som ett sätt att göra materiella förvandlingar förnimbara. Hennes installationer undersöker relationen mellan människa och natur och synliggör hur landskap bevarar spår av både naturliga och kulturella processer.

Berättelser är en gemensam nämnare i Larsmos konstnärliga arbete. Han intresserar sig för hur minnen, drömmar, förhoppningar och rädslor knyts till platser och förändrar vår upplevelse av dem. Genom tekniker som teckning, torrnålsgravyr och serigrafi försöker han fånga svårgripbara stämningar och ge form åt det som annars är svårt att beskriva.

Vårt konstnärliga arbete utgår från mötet mellan naturmaterial och industriellt framställda objekt. Genom skulptur och installation undersöker vi hur olika material, former och strukturer kan samverka.

Vi arbetar bland annat med bivax, sten, plexiglas och upphittade föremål. Ett återkommande intresse är vilda bin och deras livsmiljöer, där vi undersöker relationen mellan natur, material och mänsklig påverkan.

Genom att kombinera organiska och bearbetade material skapar vi skulpturala sammanhang där materialens olika egenskaper och ursprung får mötas.

Mitt måleri kretsar kring nära relationer och möten mellan människor. Jag arbetar främst med oljemåleri i mindre format och undersöker intimitet, närhet och de känslor som uppstår mellan människor.

Genom återkommande motiv och sekvenser utforskar jag relationer, kärlek och längtan efter närhet. Målningarna är delar av större serier där enskilda ögonblick tillsammans bildar berättelser om mänskliga relationer.

I hans konstnärliga praktik drivs av ett intresse för mörka objekt, processer och metodologier för att kultivera en mörk holism – en ny mörkrets kosmopolitik som omfattar den paradoxala komplexiteten i (w)holeness. Genom ett brett spektrum av ljuskänsliga, performativa, konceptuella och textbaserade metoder behandlar hans arbete olika former av naturkulturer och deras sammanflätade historier, fenomen och aktörskap: Från danska spermadonatorer till finska manskörer, från en nedlagd svensk gruva till en avfallsdeponi i södra Sverige. Hans arbete utvecklas genom såväl ateljé- och forskningsbaserade som platsspecifika och transmateriella processer.

Valentin Nash arbetar med digitala medier, virtuella miljöer och experimentella tekniker där olika mjukvaror och digitala element sammanförs till komplexa bildvärldar. Genom att kombinera digitala verktyg och processer skapar han surrealistiska miljöer som framstår som både bekanta och främmande.

Hans konstnärliga praktik undersöker relationen mellan teknologi, människa och omgivning.

Vardagen är det dyrbaraste vi har och människors olika vanlighet fascinerar mig. I mitt konstnärliga arbete utforskar jag det sublima i vardagen och vad det säger om att vara människa. Min praktik är materialbaserad och skulptural. Främst arbetar jag med keramik och gjutet glas, men min praktik sträcker sig över flera material och uttryck som performance, installationer och samarbeten. Med konsthantverket och konsten vill jag skapa förutsättningar för att mötas.

Viltė Bražiūnaitė och Tomas Sinkevičius arbetar med fotografi, film, skulptur och installationer där digital teknik möter frågor om klimatförändringar, konsumtion och människans påverkan på planeten.

Deras konstnärliga praktik undersöker sambanden mellan senkapitalistisk konsumtion, teknologisk utveckling och ekologiska förändringar. Genom att kombinera olika medier och tekniker synliggör de hur mänsklig aktivitet och föroreningar förändrar naturens livsvillkor.

I sina verk intresserar de sig särskilt för relationen mellan människa, teknik och andra livsformer. Genom att undersöka både synliga och osynliga infrastrukturer belyser de hur miljöförändringar är sammanflätade med politiska och ekonomiska system.

I utställningen Cool Surface (2026) undersöker duon geologisk lagring av koldioxid och de fysiska, visuella och politiska spår som denna osynliga infrastruktur lämnar efter sig.