Johanna Ljungberg

Sedan fem år tillbaka har jag arbetat i serier med teckning, sömnad och papper. Arbetena växer fram organiskt genom kartläggningar och långsamma, repetitiva moment. Jag är nyfiken på det temporära och utforskande. Många verk är pågående över tid, förgrenar sig och ändrar form. Jag bygger arkiv över sånt som inte har blivit formulerat ännu. Det finns vissa likheter med arkeologens metod där materialet blir själva bäraren av berättelsen. Mitt driv ligger i att undersöka vad t.ex. de lumphaltiga pappret jämfört med det tunna frasiga berättar, vad som uppstår när pappret möter leran eller den starka tråden skär genom tunt papper. Mycket av tiden bearbetar jag papper med färg och tråd, klipper, river, formar och gör hål. Arbetet är omedelbart och görs utan skisser, med fokus på hur materialen samspelar och skapar mening. Inspiration kommer ofta från geologiska fenomen och avlägsna platser som havsbottnar, öar och glaciärer men även av småskaliga och komplexa miljöer, som frökapslar eller människans inre organ. Komponenterna bildar berättelser och större sammanhang. Tid, omsorg och upprepning är nyckelord och spelar en central roll i min praktik. Att sitta länge med samma linjer, stygn och rytm är viktig del av uttrycket. Det blir en stark kontrast till det effektiva och automatiserade som ofta prioriteras i ens vardag. Det blir en tyst motståndshandling i en samtid där allt går snabbt, och som meditativ praktik där det absolut viktigaste i stunden blir den där linjen eller spända tråden. Jag tänker på alla de, främst kvinnor som arbetat långsamt med händerna, som med omsorg låtit skapande bli en form av motstånd och mening. Relationen till materialet och handens arbete är ett sätt att möta oron som finns i mig och den jag upplever i världen. Jag dras till spelet mellan ordning och upplösning och tror att många relaterar till behovet av att skapa mening och förståelse för det som pågår runt en. Ur oreda och fragment växer system fram, en skenbart ordnad kartläggning.